den 22 april 2017

Sen säsongspremiär för topparna runt

Någon gång per vintersäsong och sommarsäsong är det alltid trevligt att på en tur ta sig runt Dundrets alla toppar. Vintern 2017 dröjde det av många olika anledningar ända tills den senare delen av april innan en sådan tur blev av och det är den som beskrivs i den här bildserien. Det är som vanligt den här årstiden, snön nere i lågterrängen påverkas allt mer av den varma vårvintersolen som står allt högre på himlen för varje dag. Vintermånadernas smuts som tidigare har gömts under snön kommer fram allt mer och gör snön allt mindre vit. Samtidigt ligger Dundret där inom synhåll och lockar med sina gnistrande vita snöytor, snö som dessutom brukar hålla betydligt lägre temperatur än den nere i samhället. Det gäller att försöka ta vara på möjligheten till vinterskidföre så här långt in på vårvintern och denna lördagseftermiddag blev det äntligen möjligt. Färden gick denna gång från Björnfällan rakt upp mot Lilla toppen och därefter motsolsvarv till Västtoppen, Kelvatoppen, Stora toppen och Linbanetoppen och avslutades med nedstigning genom Soldalsravinen.


Den första stigningen upp mot kalfjället är alltid krävande, och färdvägen från Björnfällan rakt upp mot Lilla toppen har flera branta partier. Leden går från parkeringen vid hotellet och stugbyn som syns till höger i bild, via övre delen av hoppbacken och den gamla liften upp mot Lilla toppen och bilden är tagen i branten på toppens östra sida.


Uppe på den flacka delen av Lilla toppen strax öster om högsta punkten fanns en flock renar på bete. I bakgrunden skymtar Kebnekaise vid horisonten.


Vi får väl hoppas att det var ett himmelskt renbete och att skidåkaren som passerade inte störde alltför mycket.


Himlen var inte klarblå, men de små molnen störde inte solens strålar nämnvärt. Här syns toppröset på Lilla toppen till höger och långt i fjärran till vänster Västtoppen.


Centrala Gällivare sett från Lilla toppen.


Vinden har som vanligt piskat utsatta sidor av fjället hårt och inte lämnat så mycket snö kvar där. Här blickar vi från Lilla toppen mot Västtoppen, nästa mål på turen.


Efter en lite besvärlig nedfärd från Lilla toppens vindpinade och ganska branta sida har man en lång uppförsbacke i de snörikare inre och lägre belägna delarna av Dundrets kalfjäll innan man når Västtoppen som den här bilden är tagen från. Det går att hitta en färdväg som ger ett jämnt motlut nästan hela vägen fram till toppen, därav den långa böjen på spåret som kommer från vänster bildkant och går fram mot den synliga bågen till höger i bild.


Vy mot Kebnekaisemassivet från Västtoppen.


Centrala Gällivare är synlig även från denna topp, om än något dolt bakom Lilla toppens nordvästsluttning.


Stenblocket längst upp på Västtoppen bland de små molnen på dagens himmel.


Utsikt över sjön Njiehtsakjávrre med det lilla lågfjället Niehtsagistjåhkkå i bakgrunden. Sarekfjällen som brukar synas i fjärran var nu dolda bakom molnen vid horisonten.


Även Västtoppen är hårt vindpinad med det utsatta läget intill de tillsynes oändliga myrarna västerut. Här syns uppstickande stenar och ris med vägen mot Porjus i bakgrunden.


Efter en kort backe ned och en kort stigning efter den når man röset på Kelvatoppen som här ses med Stora toppen i bakgrunden till vänster.


Vy mot Malmberget från Kelvatoppen med toppröset i bildens nederkant.


Malmberget sett från Kelvatoppen.


Vy mot Linbanetoppen på andra sidan av de mer låglänta inre delarna av Dundrets kalfjäll.


Efter Kelvatoppen är det dags att ta sikte mot Stora toppen, lättast genom att följa höjdryggen på fjällets södra del i en lång båge fram mot den högsta punkten vid Åke på toppen-stugan till vänster.


Efter närmare tre kilometers skidåkning når man så Stora toppen och kan blicka västerut längs den led man nyss åtminstone till viss del följt. Snövädret i den högre fjällkedjan ligger fortfarande som en grå ridå vid horisonten.


Så här på vårkanten är det ju populärt att plocka fram grillen, så också vid Åke på toppen-stugan!


Men än är det vinter kvar, det kan konstateras där vinden har blåst iväg all snö närmast stugväggen men lämnat den kvar något längre ut från den.


Vy mot nordväst mot de högre fjällen som även där bleknar allt mer under molnen som drar in, ändå skymtar fortfarande Kebnekaise i bildens högra del. Längst till vänster syns Västtoppen.


Vinterleden med preparerade skidspår från nordväst står för den närmaste färdvägen upp från femmanvägen, men ger också en mer eller mindre sammanhängande stigning på över 400 höjdmeter. Leden viker med en skarp sväng av från vägen där långt nere i dalen och i bakgrunden till höger syns Lilla toppen.


Färden denna dag gick i stället vidare längs leden mot Linbanetoppen där man också kommer fram till bilvägen upp på fjället. Vägen syns här börja tina fram allt mer när den mörka asfalten skiner igenom snön.


Väl framme på den femte och sista toppen på turen, Lilla toppen, som också den fått utstå hårda vindar under den här vintern. Här har man ännu en strålande utsikt över centrala Gällivare där nere.


På berget Repisvaara växer en del av det nya Gällivare fram och nu växer de nya villorna upp som svampar ur jorden. Uppe från fjället har man god översikt över vad som är på gång.


Aningen längre österut i Repisvaaras sydsluttning pågår bygget av villatomter i det nybyggnadsområde som kallas Repisvaara södra. Överst till höger syns också flygplatsen i fjärran.


Stugbyn på Liikavaara går också att studera lite snett från ovan från Linbanetoppen. Nu gäller det bara att ta sig tillbaka till den parkerade bilen där nere.


Gällivare sett från Linbanetoppen på Dundret med lågfjällen Avvakkotunturi/Giehppu och Hirvasåive/Sarvvisoaivi vid horisonten.


Vy mot Västtoppen från den vindpinade och snöfattiga Linbanetoppen.


Nytillverkat manchestermönster i Dundrets pister inför ännu en skiddag på fjället den kommande dagen.


På väg ned blev det efter viss ambivalens nedfart genom Soldalsravinen ner mot Björnfällan. Det är en vacker men lite knixig sträcka när bäckravinen smalnar av och blir brant nere i den allt tätare skogen.


Vattnet porlar friskt både under och ovan snön så här års och de öppna vattenhålen utgör ännu ett hinder när färden fortsätter ner i lugnt tempo mellan björkarna. Plötsligt ändrar också snön konsistens och man blir påmind om att det faktiskt var töväder i lågterräng när färden upp mot den fina kalla vintersnön på kalfjället tog sin början några timmar tidigare.