den 13 juni 2020

Topparna runt i midnattssol

Efter en lång vinter och kylig vår med sen snösmältning som gav möjlighet till skidåkning i midnattssol i början av juni månad började fjället till slut torka upp en bit in i denna sommarmånad. Natten mellan den 12 och 13 juni sken midnattssolen från en nästan helt klar himmel och möjlighet gavs till årets första vandring runt Dundrets alla toppar i detta speciella nattliga ljus. Turen utgick den här gången från parkeringen vid trädgränsen vid halv tolv-tiden på kvällen och gick först upp mot Lilla toppen, därefter över till Linbanetoppen och vidare mot Stora toppen, Kelvatoppen och till sist Västtoppen. Efter knappt tre och en halv timmes vandring nåddes utgångspunkten åter vid tretiden.

På väg upp från parkeringen mot Lilla toppen kan man se snöläget på fjället. På de flesta håll har snön smält bort och marken torkat upp men i nordsluttningarna ligger det fortfarande en hel del snö kvar på flera ställen, bland annat det stråk från vägen bort mot Västtoppen som kunnat utnyttjas för skidåkning in i juni.

Solen lyser in längs med fjällhedarna på Lilla toppens västsluttning och skapar skuggor och ljuseffekter i växtligheten. I fjärran syns Kebnekaisemassivet långt bortom Sikträskets vatten.

Lilla toppen skapar också en skugga över de inre delarna av Dundret. Så här något före midnatt ligger dock ännu vägen upp på fjället i solsken till glädje för dem som väljer att njuta av solen från bilen.

Solsken över Lilla toppen på Dundret något före midnatt med utsikt ner mot Vassaraträsk och med Gällivare och Malmberget till höger.

Det är inte länge sedan snön låg här, men redan har krypljungen börjat blomma på Lilla toppens mer utsatta och vindpinade fjällhedar.

Från östra delen av Lilla toppen blickar vi vidare mot Linbanetoppen på andra sidan av den ganska djupa Soldalen. Här väntar därmed nu stora höjdskillnader på turen för att vandra över till andra sidan av dalen.

Efter att det kraftiga medlutet nedför nordsidan av Lilla toppen klarats av kan man stanna till en stund på höjdryggen strax öster om gamla liften och spana ut över samhället eller som här bara fortsätta njuta av solen när klockan nu passerat midnatt.

Väl nere vid bäcken som rinner ner genom Soldalen är man nästan tillbaka på samma höjd som vid starten på turen och omkring 100 meter lägre än på Lilla toppen. Dessa höjdmetrar ska nu med viss råge återtas när siktet ställs mot Linbanetoppens solbelysta fjällhedar.

Till en början ligger leden ännu väl dold över ett tjockt lager snö i ett område som inte så lätt nås av solen. Med tanke på den dåliga bärigheten i snön och att det inte alltid är lätt att veta vad som döljer sig under den var det här bäst att runda snöfältet på ovansidan.

Så här års kan många stigar också se ut som mindre eller större bäckar, och även om det är förvånansvärt torrt på fjället redan så kan leden upp mot Linbanetoppen få stå som exempel på detta.

Efter en seg stigning upp mot vägens vändplan nära Linbanetoppen belönas man med nya solvyer i sommarnatten.

En vattenspegel ovanför sluttningen reflekterar den ljusa sommarhimlen.

Vy mot nordnordväst från Linbanetoppen omkring lokal midnatt. Solen står så här mitt mellan polardagens början och sommarsolståndet redan långt över horisonten även när den så här dags når dygnets lägsta position.

Linbanetoppen präglas som namnet nästan antyder en hel del av tekniska anläggningar för vinterns utförsåkning, även om linbanan idag är en modern sexstolslift.

Efter en stunds vandring på bilvägens övre delar viker man av mot Stora toppen och klättrar därmed åter uppåt på höjden. Här blickar vi norrut mot Lilla toppen och på närmare håll syns bilvägen försvinna ner mot lägre terräng för att försvinna ner mot trädgränsen i dalen till vänster ungefär där nattens vandring började.

Horisontellt nattljus över fjällheden i närheten av Stora toppen, långt i fjärran syns också hela fjällets skugga.

Åke på toppen-stugan på Dundrets högsta punkt på Stora toppen omkring 820 meter över havet. När man har nått hit är de största stigningarna avklarade och det kan vara skönt att göra en liten rast för att beundra utsikten.

Västerut breder Sarekfjällen ut sig vid horisonten som en ojämn tandrad och på närmare håll syns lågfjället Niehtsagistjåhkkå med sin vackert rundade form och sjön Njiehtsakjávrre. Leden syns också fortsätta vidare mot Västtoppen uppe på höjdryggen på kalfjällets södra del.

I mer nordvästlig riktning sett från Stora toppen sticker Kebnekaisemassivet och omkringliggande fjäll upp. I förgrunden syns också kalfjällets mer låglänta och blötare delar och på andra sidan dessa även den led som senare ska användas för vandringen tillbaka från Västtoppen mot turens utgångspunkt.

I riktning mot nordnordväst syns vindkraftparken på lågfjället Šišká i fjärran mellan de mer närliggande lågfjällen Roavvegiebli och Čorrugiebli. Bakom stenarna i förgrunden syns också Sikträsket med sin ganska täta fritidsbebyggelse längs stränderna.

Så fortsätter vandringen mot de båda återstående topparna längs höjdryggen som löper i en båge i södra delen av kalfjället. Här bjuds det fortsatt på mycket högfjällsutsikt, här syns Sarektjåhkkå i bildens västra del över den långa raden ledkryss och Áhkká i ensamt majestät strax till höger om bildens mitt.

Vy mot sjön Njiehtsakjávrre och lågfjället Niehtsagistjåhkkå med Sarekfjällen i bakgrunden.

Humlorna är ute och pollinerar bland annat lingonblom på fjället även så här efter klockan ett på natten.

Några små molnslöjor låg kvar på himlen under natten och dämpade tidvis solljuset en aning. Här syns också centrala Malmberget i fjärran till höger, ett samhälle som just nu försvinner allt mer.

Vissa ytor med snö kan hittas även på mer plan mark där solljuset torde nå fram stora delar av dagen. Kanske har det intilliggande stenblocket skapat drivbildning och extra tjockt snötäcke här.

Som vanligt så här års står leden under vatten en kort bit strax öster om Kelvatoppen där terrängen är flack och avrinningen därmed obefintlig. Fjällheden är dock lättgången var som helst och vattenytan skapar vackra ljuseffekter när solen nu åter sakta stiger upp på himlen.

Ett par kilometers väg har avverkats från toppstugan där borta på Stora toppen, men det är ganska flack terräng och plant eller svagt utför på långa sträckor fram hit där man åter börjar vända upp mot Kelvatoppen.

Västerut syns fortsatt Sarekfjällen, Njiehtsakjávrre och Niehtsagistjåhkkå, men nu också väg E 45 som går över myrarna norr om Muddus nationalpark bort mot Stubbabergen och vidare mot Porjus.

Ett par ryggar av berg och stenblock bryter den annars ganska jämna fjällheden uppe på ryggen mellan topparna i söder.

Den flacka Kelvatoppen har ett toppröse på ett stort stenblock som här syns med vindskyddet på Västtoppen i bakgrunden.

Vy mot Kebnekaisemassivet från Kelvatoppen.

Solen strålar genom toppröset på Kelvatoppen när klockan nu börjar närma sig två på natten.

Fler högfjällsvyer från den flacka fjällheden på Kelvatoppen, här syns Sarektjåhkkå precis till vänster om bildens mitt och Áhkká i fjärran i bildens högra del.

Mera snö i nordsluttningen ner mellan Kelvatoppen och Västtoppen, med solen stående i norr kan den nu värmas upp även nattetid.

Med snö kvar i sluttningen ovanför blir det lätt vattensjukt i terrängen nedanför, så som här i den flacka sadelpunkten mellan Kelvatoppen och Västtoppen.

Njiehtsakjávrre, den större sjön väster om Dundret, är omgiven av många vattenfyllda myrar så här i slutet av snösmältningen.

Europaväg 45 går genom myrmarkerna mellan Dundret och Stubbabergen och som vägtrafikant färdas man här till viss del längs norra kanten av Muddus nationalpark men samtidigt inom naturreservatet Stubba och därmed genom världsarvet Laponia.

Framme på Västtoppen, nattens sista topp, där det nya vindskyddet kan ge en stunds behagligt skydd för piskande vindar ibland. Här var natten dock ganska mild och vinden inte allt för kraftig.

Vy söderut från Västtoppen mot sjöarna Kelvajärvi och Saivo, här syns också skuggan av fjället och av de tunna moln som fortsatt låg strax ovanför solskivan.

Vy mot norra Sarekfjällen från Västtoppen, Sarektjåhkkås spetsiga toppar syns mitt i bild. I förgrunden syns kraftledningen från Porjus korsa myren Jáldoáhpe norr om den före detta stationen Kuosakåbbå vid Inlandsbanan, stationen låg vid masten till vänster om myren.

Vy mot Kebnekaise från Västtoppen, de båda topparna syns mitt i bild med Sydtoppen till vänster och Nordtoppen till höger. Till höger om Kebnekaise (Giebmegáisi) syns Giebmebákti, Gaskkasbákti och Gaskkasčohkka, längst till vänster i bild också Liddubákti.

Vy mot Nieras med en mängd toppar norr om Stora Sjöfallet till vänster i bild samt mot Ráhpattjårro och Gorsačohkka som omger Teusadalen till höger.

Från Västtoppen kan man också blicka tillbaka på turen runt fjällen, här med Lilla toppen och Linbanetoppen till vänster om vindskyddet.

På vardera sidan om vindskyddet syns här Stora toppen och Kelvatoppen.

Vy ner mot centrala Gällivare från Västtoppen, några solstrålar når ner till centrumbebyggelsen samtidigt som molnen skymmer solen lite mer här uppe på toppen.

Det är dags att vandra ner från fjället nu när klockan passerat halv tre på natten, fastän det egentligen är svårt att lämna den stilla fjällmiljön.

Över fjällheden i lägre terräng kommer solen tillbaka i full styrka när solskivan nu lämnat horisontens närhet och stigit en bit upp på himlen. Vassaraträsk glänser spegelblank och Malmberget ligger kvar lite i skuggan i Kungsryggens sydsluttning.

Ett sista snöhinder återstår när det långa bandet av snö i den brantare nordsluttningen ner mot trädgränsen ska passeras, den snö som bjudit på flera sena skidupplevelser denna vår.

Här ligger snön ännu så tjock att man utan större problem kan gå på den trots många plusgrader i luften. Snön breder ut sig som en stor kritvit sandstrand där snösmältningen skapat vågmönster i ytan.

Sista hindret är passerat och en lång vandring över Dundrets toppar når sitt slut. Natten har nu vid tretiden också definitivt nått sitt slut när solen lämnat horisonten och solljuset åter har nått full styrka.