den 12 juli 2022

Femtoppstur som farväl till midnattssolen

Efter sex veckor med solen stående över horisonten kommer ändå till slut alltid en första solnedgång när vi närmar oss mitten av juli månad. Sommaren 2022 har bjudit på ganska få helt klara nätter och något tillfälle till en hel vandring över fjällets samtliga toppar i mestadels soligt väder under denna ljusaste period ville inte riktigt infinna sig förrän alldeles i sista stund. Kanske var detta formellt egentligen den första natten efter sommarsolståndet, men med gynnsam färdväg i tid och rum med avseende på solens position relativt omgivande terräng höll sig åtminstone halva solskivan synlig över horisonten under hela den drygt tre timmar långa vandringen.

Turen började vid halv elvatiden på kvällen med en första stigning upp mot Lilla toppen från parkeringen vid trädgränsen. Här står solen ännu ganska högt på himlen och ger fortfarande ett bländande starkt ljus.

Från Lilla toppen kan man blicka ut över Gällivare en stund och ta igen sig en smula efter den första stigningen.

I branten ner på Lilla toppens nordöstra sida där färden en kortare sträcka gick längs leden ner mot Björnfällan försvinner solen ner bakom fjällsidan samtidigt som Vassaraträsk ligger spegelblank nere i låglandet nedanför fjället.

En stunds vila från solen gavs också vid passagen över Dundretbäcken strax ovanför Soldalsravinen. Här tar dock snart ännu en kraftig stigning vid upp mot Linbanetoppen.

Solen smeker fjällhedarna på Linbanetoppens nordvästra sluttning samtidigt som den går in över lågfjället Čorrugiebli vid horisonten.

Väl uppe på Linbanetoppen bjöds besökarna där, så väl de som kommit till fots som de som kommit med bil ända upp, på detta skådespel där solen började träda in i ett mindre moln vid horisonten här strax efter klockan halv tolv.

Efter en stund utan direkt solljus på fjället började solskivan visa sig under molnet, här sett efter en liten stunds vandring i riktning mot Stora toppen.

Väl framme på Stora toppen omkring tjugo minuter efter midnatt var det åter fullt solljus som lyste upp stugorna.

Molnen vid horisonten höll på att skingras men en liten del av solskivan hade nu hamnat under horisonten även här uppe på fjällets högsta topp.

Vid lokal midnatt som denna natt inföll 00.42 befann jag mig på höjdryggen mellan Stora toppen och Kelvatoppen, och från denna plats återstod ungefär halva solskivan ovan horisonten.

Den halverade solen sänder ut sina strålar mot en av Dundrets större stenblock strax efter lokal midnatt.

Midnattssol genom röset på Kelvatoppen strax före klockan ett.

Ett hinder vid horisonten återstod nu för solen att ta sig över, nämligen Bávgeduottars / Paukitunturis dubbeltopp. Vid Linbanetoppen sker passagen just när solen står som lägst, men här på Västtoppen hinner den åter börja stiga efter lokal midnatt och klarade gott och väl även detta hinder.

Solsken över Västtoppen / Hebrotoppen med sitt lilla vindskydd en kvart över ett på natten.

Blomsterprakten på fjället har gått in i en ny fas och fortsätter sätta färg på fjällhedarna även när midnattssolsperioden är över.

Efter att ha passerat över alla toppar återstod nu att följa stigen ner mot vägen igen. Här passeras en av Dundrets karakteristiskt vittrande klipphällar.

Med spänger över de blötare partierna längs leden går färden hemåt som en dans nu när solen står allt högre upp på himlen.

Vandringen ackompanjeras som vanligt av ljungpiparnas lite entoniga pip på båda sidor av leden.

En intrikat kommunikation pågår för fullt på fjället av vilken vandraren inte förstår något alls. Inte desto mindre hör det miljön till så här års.

Strax efter klockan två på natten var det dags att stiga ner för den sista branten på den här turen och fullborda varvet runt fjället och samtidigt ta ett farväl av denna årets ljusaste tid.